Jag är inne i en bra träningsperiod just nu. Med en bra träningsperiod menar jag att det är roligt, inspirerande och lätt att gå till gymmet.
Det går upp och ner detta. Vissa gånger får jag tvinga mig mer än andra. Det är inte så att jag studsar och hoppar jämfota av glädje varje dag jag ska ge mig iväg. Men just nu gör jag det! Och det är himla roligt så jag passar på att suga ut så mycket jag kan ur varje pass.
Ett annat stort steg jag tagit är rädslan jag tidigare hade för att "hänga på gymmet - bland de stora grabbarna". Jag led. Jag tyckte det var jättebesvärligt och övervägde att se mig om efter ett "tjejgym". Tyckte mig vara fumlig, okunnig och uttittad. Idag skulle jag inte kunna bry mig mindre. Vill du titta - så titta! Jag har annat att pyssla med. Ja, jag grimaserar, tar i, svettas och flyttar grejer efter behov. Och DET är för mig en milstolpe som gör det hela MYCKET lättare än vad det var för bara ett år sedan.
Det är så himla mycket annat runtomkring som blir lättar och blir mer positivt av träningen.
Humöret, sömnen, sötsuget som försvinner, piggare och mer energi - för att nämna några.
Det här är en stor del av mitt liv, min vardag. Det har inte alltid varit så men det har varit så de senaste 10 åren. Att jag sen träffade min man som, i mina ögon, är en träningsexpert gjorde det hela ännu lättare.
Vi värdesätter träningen, vi skapar tid för den för oss själva men också för varandra. Finns det tid att titta på TV och sitta vid datorn så finns det tid för träning - om man vill.
Men nåt som upprör mig är när man säger; "jag vill så gärna träna men jag hinner inte".
Nej, då tror jag inte på det första. Då tror jag inte viljan är så stor.
Hur som helst gör självklart var och en som de vill.
Men en sak som jag vill ta upp och som jag blir ledsen över. Det är när det på en sån här liten blogg som jag har finns människor som på olika sätt stör sig eller har behov av att kommentera på ett oinspirerat och negativt sätt. Detta när det gäller maten och träningen.
Hade det varit okända människor hade det inte svidit lika mycket som det gör när det faktiskt är människor i min närhet. Vänner och bekanta.
Nu menar jag inte att jag ska ha beröm, applåder och stående ovationer. Men jag tycker heller inte att jag förtjänar spydigheter, suckar och tillrättavisningar - NÄR DET GÅR BRA för mig!!!
Ett exempel är när jag började träna för Olga och Mammafitness. Då fick jag höra att "det gick till överdrift", "man kan inte leva ett liv med så mycket träning", "du förbjuder dig själv för mycket" och "det där funkar ju nu men det kommer aldrig gå när du börjar jobba".
Taskigt sagt, tycker jag.
Jag slet som ett djur. Jag SLITER som ett djur. Jag gör det bästa jag kan med att äta så min kropp ska må bra och bli stark. Träna så jag ska inte ska dra på mig onödiga sjukdomar och leva i en svag och bräcklig kropp.
Ni som oroar er för att jag inte kommer att kunna träna så här när jag börjar jobba. Oroa er inte. Jag/vi kommer då hitta ett upplägg som passar jobbet och familjen. Ingen fara!
Det här är ingen tillfällighet. Det här är mitt liv. Och jag kommer ju inte sluta leva när jag börjar jobba. Eller hur!
Slutligen kan jag också påminna er som tycker det är för mycket träningssnack här: L Ä S rubriken och innehållet vad du är inne på för sida. Passar det inte så finns JÄTTEMÅNGA andra bloggar att gå in på. Jag är säker på att det finns någon för alla!
/Mama, lagar lax till familjen idag.
