Dags att stå på egna ben!

Sen i april har jag haft en stöttepelare som hjälpt mig med både kost och träning. Ett slit som jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat drömma om skulle bli så tuff, så krävande och så makalöst RÄTT!

Jag har hittat en livsstil som passar mig perfekt. En livsstil där jag får äta mat, mycket mat och god mat! Vara mätt. Orka träna. Men träna så tårarna rinner - i både glädje och smärta. JA, det gör ont att träna. Det SKA göra ont!

En av de viktigaste delarna har varit att lära mig planera. Planerar man inte, funkar det heller inte. Varje söndag planerar jag för kommande veckans kost. Och lägger upp vad jag ska träna, när jag ska göra det och hur jag ska göra det. Enkelt! Sen är det bara att hålla sig till planen och GÖRA DET.

Det handlar om att hitta en ny livsstil. Hitta nya recept i matdjungeln. Ta nya vägar i mataffären och upptäcka nya hyllor och nya varor.

Och nej, det har inte varit någon dans på rosor. Vet inte hur många gånger jag kommit in på samma gamla väg i mataffären bland pasta, korvar och bröd. Eller hur tårarna bränt bakom ögonlocken när träningsbyxorna ska på, det regnar och är mörkt ute och soffan gapar stort efter min trötta kropp. Vägen till gymmet är plötsligt oändligt lång och svårframkomlig. Det är då det är dags att plocka fram sin plan. Fokusera på vad det är som ska göras och varför jag ska göra det. Ingen tvingar mig, eller hur!? Jag har valt det själv. Och som vilket jobb som helst så hoppar man inte jämfota varje dag man ska genomföra det. Det är bara att GÖRA DET!
Och vem ångrar ett träningspass? Jag har aldrig gjort det iallafall. Och jag har väldigt svårt att tro att man gör det.

Igår checkade jag ut från Mammafitness - PT online, för sista gången och det är dags att stå på egna ben! Skrämmande och spännande på samma gång. Kommer jag komma ihåg vad jag lärt mig? Kommer jag kunna driva på mig själv så som jag fått hjälp med under året.
Mitt svar;

SJÄLVKLART!

Varför skulle jag kasta bort detta slit, denna tid, pengar och framgång? Mot vad? Vad har jag att komma tillbaka till? Ingenting!

Det här var bara början - nu kommer fortsättningen!!!

Jag kan verkligen rekommendera Mammafitness - passar ALLA kvinnor, med eller utan barn!

Nu ska vi snart baka pepparkakor!

/Mama, längtar till morgondagens 1:a advent 🎄🎆

Äntligen är de här!

Mina snygga Dr Martens och belöning för mitt tappra jobb med min hälsa. Ja, jag kan fortsätta...jag är den BÄSTA mamman som finns!!!!! (Åt mina barn) Den BÄSTA frun som finns (för just MIN man) osv osv.

Men just nu räcker det med att jag glider runt i skitsnygga skor!

När tanken plötsligt slog mig - "jag är inte odödlig"

09:15 i tisdags stod jag på löpbandet på gymmet - i vanlig ordning. Inga konstigheter. Uppvärmd och klar hade jag kört halva mitt pass när smällen kom. Som en elstöt brände det till i huvudets vänstra sida. Till följd kom en fruktansvärd huvudvärk. Olidlig. Jag fick sätta mig på huk några sekunder och försökte sen fortsätta med det jag höll på med. Men nu hade även en yrsel gett sig till känna och jag såg inte längre anledning till att fullfölja mitt pass. 

Jag ringde min man och meddelade honom läget. Jag hade bilen och skulle nu försöka ta mig hem. 

Väl hemma blev det inte bättre. Och ett samtal senare, med informationen om att jag inte fick köra själv, är vi på väg mot akuten som en "prio 1" patient - som jag då blivit (enl sjukhuset) 

Nu gick det undan (prio 1 liksom) ;) Jag blev intagen fort och blev proffsigt och injobbat undersökt. Pupiller, reflexer, talet, massor med prover, fick en tuss i näsan som kontrollerade syresättningen och man tog namn och telefonnr till närmaste anhörig.

Därefter kördes jag till ett eget rum där de kopplade på EKG, blodtrycksmätare som kollade trycket varje kvart, klämmor på fler av mina fingrar (som jag inte vet vad alla gjorde) och tillsist satt de en kanyl i min arm för ev. kontrastvätska om en magnetröntgen skulle göras.

Sen blev jag lämnad på rummet för att invänta läkaren.

Jag hade inte fattat vad som hänt. Jag var ju nyss på gymmet. Och när jag tittade ner på min arm tänkte jag för första gången tanken; "vad fort livet kan förändras - eller ta slut".

Under hela tiden hade jag inte varit rädd. Tanken hade inte slagit mig att det här kanske är något farligt. Något som måste behandlas. Tas bort. Medicineras. 

Men nu slog det mig. Tänk om jag får göra den där röntgen och sen meddelar de mig att de hittat något. Något som inte borde vara där. Där i mitt huvud.

I lite lätt panik ringde jag min man som fått lov att åka och hämta L på FS. Bad honom att komma. Vid en ev magnetröntgen ville jag inte mottaga något resultat ensam.

Men så blev det inte. Jag mår bra. Jag är frisk. Jag lever ett liv - frisk som en nötkärna. Perfekta provresultat. Perfekt syreupptagning, puls, blodtryck och alla andra div kontroller som gjordes. 

När läkaren undersökte mig och klämde på något visst sätt i nacken kunde jag av smärta inte stå kvar där jag stod. En fruktansvärt värk! Och där har vi mitt problem.

Det är inte värre än att en naprapat kan få mig helt återställd. 

Men med nerver i kläm och muskler som spelar mig ett spratt funkar det inget vidare. 

Och detta kära vänner blev min dom efter 8h övervakning. Ett stycke naprapat!

Vad jag dock fick med mig var ännu ett uppvaknande gällande livet och hur skört det kan vara.

Flummigt kan tyckas men jävligt nyttigt. 

Nu var det inget farligt men OM det hade varit det? 

Och där slutar jag spekulera vidare. Stannar i tanken för denna gången. Lever livet och tar tillvara på tillvaron. 

Slutar gnälla över att behöva gå till affären en extra gång för jag glömde köpa mjölk. Slutar gnälla över att behöva skrapa bilrutorna - hallå, vi går in i december månad! Slutar grubbla på vänner och bekantas ointresse för att hålla kontakt med mig och istället tar tillvara på de som faktiskt finns vid min sida. 

Min man var med när läkaren sa de sista slutorden. Gjorde de sista undersökningarna. Sen gick vi. Hand i hand gick vi. Ut genom de stora tjocka dörrarna som delade sig i två när vi kom nära. Hand i hand mot bilen som skulle ta oss till våra barn. Till det absolut viktigaste i livet!

Efter världens längsta 8h dag.

Ibland behöver vi alla oss ett uppvaknande! 

/Mama, sov gott den natten men satt dagen därpå, 09:15, åter igen på cykeln, på gymmet, som i 45min skulle få hennes friska hjärta att bli än lite friskare! 

En toppenhelg!

Tidig söndag morgon och jag har smugit upp och lagt mig på soffan. L kom inatt och kröp ner mellan oss och har sen varit en propeller tills nu - då det fick vara nog ;)

Min man har haft långledigt och vi har haft det så där löjligt bra!!! Så där "Solsidan-bra" :))) Haha! 

Mycket har vi hunnit med. Men framförallt så har vi kunnat göra saker tillsammans - hela familjen. Lyxigt tycker jag som är själv en del med de små. 

Men än är det inte slut. Idag är en sån dag där jag önskar fler timmar på dygnet. 

Först är det dansskolan - som mannen får hänga med på idag. För under tiden ska jag och Lillebror tvätta. 

Efter dansen blir det snabbt ombyte och iväg till gammelfarmor och gammelfarfar för äppelplockning!

Lunch

På eftermiddagen har vi barnvakt åt Lillebror. Då ska vi andra inhandla adventspiff! Mardrömmen från huset vi tidigare bodde i svalde all vår juldekoration. Eller iallafall allt som inte gick att tvätta i maskin - vilket inte är jättemycket. Inte ofta man kan tvätta julpyntet i maskin :)))

Hur som helst.

Allt ska inhandlas och L ska självklart vara med och välja. 

Efter det är nog dagen slut och vi behöver varva ner. Jag ska hinna med ett pass på gymmet också. 

Jag gillar när det händer saker och det får gärna rulla på i tempo.

Det värsta man kan säga till mig är: ska vi inte bara ta det lugnt idag. Inte göra någonting. Bara - vara. 

Ööhhh...NEJ TACK!!!

Med de orden vill jag nu avsluta med att önska er en riktigt skön söndag.

/Mama, over and out

Titta en bula!!!

...jooo, ja ja ja men ni får väl anstränga er lite!!! ;)

En liten vägbula skymtas då (i bra ljus)

Jag kämpar vidare!!!

Kört ett bra pass på gymmet men nu tänker jag relaxa det sista av fredagen. God mat, vin och FOTBOLL - för 17 gubbar! Tjohoo!

/Mama, är bänkad i soffan med lite lätt träningsvärk. Tur hon orkar lyfta glaset iallafall! Hörde hon en Skål!?

Första julklappen är köpt

Idag har jag inhandlat den första julklappen! Inte vilken julklapp som helst utan en som skulle smugglas in till personalen på FS och som L ska få under december månad - från Tomten!

Enkelt.

En gullig grej kan jag tycka. Föräldrarna köper en liten julklapp för ca 40kr (till sitt eget barn) Klapparna hängs sen upp i en julgran och varje dag delas en klapp ut!

Tjohoo!!!

Jag fick tag på en söt klapp som jag hoppas kommer glädja vår stjärna ❤

Återkommer om innehållet!

Idag är mannen ledig...och imorgon...och...på lördag...och...

...hur som helst. Imorgon bär det av mot badhuset. Svettas redan nu över hur det ska gå med vår envisa Skorpa. De kommer få stänga badhuset för att vi ska få hem henne...jag lovar...

Återkommer.

/Mama, kollar på Betnér och skrattar så tårarna rinner.

Mina tankar går till de drabbade i Filippinerna...

Det är så fruktansvärt det som hänt i Filippinerna. Det skär i mig varje nyhetssändning jag ser. Alla människors kamp för överlevnad. De föräldralösa små barnen som bara gråter. Bråk och tumult när mat och vatten kommer. De vet inte om det är det sista de får. Hur ska de veta.

Jag såg en kvinna som grät. Skrek. Hon ville inte att människor (läs: mediafolk) skulle komma dit och bara titta på dem. Filma dem. "Hjälp oss istället för att titta på oss".

Jäkla media, säger jag bara. De kommer minsann fram och tar sig in överallt.

Men hjälp och sjukvård ska allt dröja. Konstigt hur det fungerar.

Idag när jag hade varit och tränat såg jag på klockan att barnen inte skulle hinna äta det jag hade tänkt (rostade rotsaker och grillat kött) Sprang in på affären och plockade snabbt ihop en middag till de små. När jag närmade mig ytterdörrarna på mataffären slog det mig vad lätt jag har det. Att det faktiskt inte är klokt att jag/vi ska kunna välja på maträtter till höger och vänster och andra ska inte få någon mat alls. 

En tant från Röda Korset stod vid utgångarna och jag fick upp en 100 lapp som jag med tårar i ögonen kämpade ner i hennes redan fyllda bössa. Hon tackade - tackade så hemskt mycket. Jag bad henne att inte tacka. Jag ser det som en självklarhet att kunna bidra. Vi bidrar i varje bössa vi ser. 

För visst bidrar vi väl allihop???

Här kommer olika insamlingar som görs till hjälp för de drabbade. Skänk en slant du med. Det har vi alla råd med.

För att bidra till Röda korsets insamling till stöd för den katastrofdrabbade befolkningen kan du sms:a AKUT FILIPPINERNA till nummer 72 900 och skänka 50 kronor. Det går även att använda Plusgiro 900 800-4 eller Bankgiro 900-8004 och märka talongen FILIPPINERNA. Mer information finns påredcross.se.

För att bidra till Läkare utan Gränsersinsamling till stöd för den katastrofdrabbade befolkningen kan du sms:a LIV 100 till nummer 72 970 och skänka 100 kronor. Det går även att använda Plusgiro 900603-2 eller Bankgiro 900-6032. Märk talongen "akutinsatser – Filippinerna". Mer information finns på lakareutangranser.se.

För att bidra till Rädda Barnens insamling till stöd för den katastrofdrabbade befolkningen kan du sms:a KATASTROF100 till nummer 72 950 och skänka 100 kronor. Det går även att använda Plusgiro 902 003-3 och märka talongen KATASTROF. Mer information finns på raddabarnen.se.

För att bidra till SOS Barnbyars insamling till stöd för den katastrofdrabbade befolkningen kan du sms:a SOS100 till nummer 72 930 och skänka 100 kronor. Det går även att skänka pengar via ett elektroniskt formulär på organisationens hemsida. Mer information finns på sos-barnbyar.se.

För att bidra till UNICEF:s insamling till stöd för den katastrofdrabbade befolkningen kan du sms:a LIV till nummer 72 900 och skänka 100 kronor. Det går även att skänka pengar via Plusgiro 90 20 01-7 eller Bankgiro 902-0017. Märk talongen "tyfon". Mer information finns på unicef.se.

För att bidra till PLAN:s insamling till stöd för den katastrofdrabbade befolkningen kan du sms:a KATASTROF till nummer 72 910 och skänka 100 kronor. Det går även att skänka pengar via Plusgiro 90 07 31-1. Märk talongen "KATASTROF". Mer information finns på plansverige.org.

/Mama, önskar det fanns mer hon kunde göra - på plats. Ta hand om några barn. Bygga hus och röja bråte. Men hon gör vad hon kan. 

Tillägg: tänk också på att ni kan skänka kläder. Det brukar de flesta ha liggandes hemma i alldeles för stor utsträckning.

När det är som roligast är det dags att gå hem

Trodde jag skulle klara mig undan den här "fasen". Men den senaste veckan har visat mig motsatsen. Fasen kom krypandes som lite oskyldigt "bus" men övergick raskt till rena rama krigszonen!

Det jag pratar om är L's galna trots/vrede/aggression/skrik/gråt när jag hämtar henne från förskolan. Det är galet! GALET!!! Varenda dag jag kommer dit ställer hon till en stor scen med vrede som grund. Hon kastar sig, skriker och häver sin kropp längst med golvet så en blind kan skåda hennes smutsiga kläder. Allt för att hon inte vill gå hem.

Hon skriker att jag är dum och att hon ska ringa polisen som ska sätta elaka människor som mig i fängelse (då har jag bett henne ta på sig strumporna)

Hehe, jaaha, joo...stammar jag och känner mig som en idiot bland pedagogerna som gör allt för att göra "kalaset" lite mindre smärtsamt. 

Det blir en hel del hot om fängelsebesök för en elak mamma som mig dessa dagar (hon har kommit på vad polisen gör) ;)

Så, vad gör man??? Nån med en enkel, härlig och smärtfri lösning på lager???

Min lilla tjej som är världens härligaste annars. Roligare tös får man leta efter. Så kärleksfull och full av kloka tankar och beslut. Men så händer detta vid hämtningen som helt förvandlar henne till något oresonligt och galet!!!

/Mama, svettas av bara tanken att hämta henne imorgon...då med Lillebror i släptåg som absolut inte vill gå därifrån...heller...

Pappas dag & träningsklaga

Självklart har vi firat vår finaste och bästa pappa - som vi har tur är just VÅR pappa!!! ;)

Nu när kalasandet och firandet är över är det bara en sak kvar - träning - för mig. Cardio 60min står på schemat och jag gör allt som står i min makt för att hitta den perfekta ursäkten för att slippa. 

Jag är trött. Jag har hållit igång HELA dagen med aktiviteter för barnen. Jag kanske håller på att bli sjuk(?) Jag har dåliga skor. Favorit sportbh:n ligger i tvätten. Dåligt med batteri i mobilen som gör att jag inte kan lyssna på musik under hela passet. Hm, sa jag att jag var trött??? 

Nej...ingen ursäkt blir godkänd. Bara att svira om och ta sig iväg. Vila gör mig inte stark. 

/Mama, vet att det blir bra bara hon kommer iväg

Första föreställningen ❤

Nu har vi köpt biljetter till vår stora tjejs första dansföreställning! ❤ 

En stor dag kommer inom kort :) Föreställningen kommer att vara "Snövit". Så spännande!

De är så söta de små danstjejerna i gruppen. Och det är hela dansskolan som kommer framföra föreställningen. Alltifrån de minsta till de vuxna. Underbart ska det bli!

Vad just vår Skorpa ska vara väntar vi lite med att avslöja.

/Mama, är världens malligaste Mama. 

Lekparkshäng & härliga vänner

En lång dag, med pappa som är på jobbet, kräver aktivitet och en mamma med tålamod och lång stubin. Hmm, ja, man gör vad man kan ;)

Vi mötte upp en väninna till mig och hennes dotter på L's FS. Gjorde oss ett tappert försök till lekparkshäng utan att bli genomblöta i regnet. Vi gav upp tillslut och begav oss hem till oss för vidare lek och fika. 

En mycket trevlig stund med vuxenprat för min del! Det är väldigt lyxigt när man är mycket själv med små barn. Att pratet sen var med en mycket härlig vän gör det hela toppen!

Eftermiddagen fortsatte med mer lek och bus med grannarna - ända tills pappa kom hem!

Nu har vi ätit middag, förberett danskläderna inför morgondagens träning och nattat barnen. Imorgon börjar det hela om. Jag och barnen = Team-Taikon.

Härliga helg! ;)

/Mama, väntar in kvällens "Så mycket bättre"

Pulled Pork & Kladdkaka!

Middagen tog bara drygt 8h att tillaga ;) Eller rättare sagt så lagade den sig själv. Hur lätt som helst. Bara krydda lite, skära lök och skala vitlök. Sen tar det liksom hand om sig själv

Om det blev gott???

HUR GOTT SOM HELST! Smaskens! Det gick hem hos hela familjen. Det har vi alltså inte gjort för sista gången.

Efterrätten stod Skorpan för! Kladdkaka a la classico. Mycket god avrundning på vår middag.

Vi glider vidare in i fredagsnatten. Imorgon är det vardag igen ;)

Konversation med Olga!

Idag har jag haft mailkontakt med Olga Rönnberg. Jag är upp över öronen mallig över berömmelse, peppande och häpnadsväckande nyheter hon kommit med - gällande mig - som jag inte visste om mig själv!!! :)))

Jag är så himla mallig, lättad och jävla glad att jag genomfört detta. Att jag GENOMFÖR detta!!! För jag tänker fortsätta lite till med PT-online!

För vet ni vad go vänner...jag befinner mig inom "normalvikt" nu. Jag har inte för högt BMI längre. Jag har ett hälsosamt midjemått och går inte längre under rubriken "överviktigt"! 

17 april 2013 började min resa. Och jag har slitit. Som ett djur har jag slitit. Jag vill absolut inte ha applåder eller wow-vad-duktig-du-är kommentarer (den biten sköter jag så bra själv - för jag är mallig - tro mig) För mitt första delmål, som jag nu uppnått, har varit att inte ligga inom någon som helst hälsorisk. Det gör jag inte längre.

Jag kan nu slappna av och börja tänka på att omforma min kropp istället. Börja finslipa och börja bli petig. Resan är fortfarande långt ifrån mål men den är ta-mig-17 i sitt viktigaste DELMÅL!!!

/Mama, dricker rött, har ätit god middag, ska kolla film med sin man och har en nyinköpt sportBH i kassen bredvid sig ;))

Utcheckning...

...som föräldrar - för ett ögonblick.

Vi har lånat ut barnen, jag och min man, och sitter nu i bilen på väg BORT ett tag. Bara att få andas ut - tillsammans - om så för bara ett par timmar. Vi behöver detta. Få prata till punkt och färdigt = lyx i dessa tider.

Ingen skriker, pratar, gråter eller tjoar. Vi sitter bara här tysta i bilen och njuter. Men snart...snart ska vi prata. Bara inte just nu.

/Mama, ser fram emot ett första shoppingstopp.