Fotgängaren hade precis tagit första klivet ut i gatan. Jag hade stannat och väntade in att han skulle komma över på min sida.
Då såg jag i backspegeln en bil i hög hastighet närma sig. Jag såg att det gick för fort. Alldeles för fort. Jag kunde inget göra.
Jag tog ett hårt grepp om ratten och tryckte huvudet hårt mot nackstödet och inväntade smällen.
Den kom aldrig som tur var.
Galningen bakom mig parerade och kom glidande jämnsides med min bil.
Mannen på övergångsstället hade tagit sig över gatan och jag började rulla framåt.
Tyvärr fick det nyligen inträffade inte den galna och oobservanta bilisten att tänka efter.
Istället gasar han upp och kommer farande om mig trots heldragen linje i båda körfälten och en buss i mötande riktning.
Bussen bländade med helljusen men vad hjälpte det. Dåren viker snävt in framför mig med platten i botten vidare genom kommande 30-sträckan och farthindren.
Det gick så galet fort att jag inte ens hann se varesig färg eller reg.skylt på bilen.
Var fan är polisen när man behöver dem som mest? Hemma och tar hand om sina barn kanske? ;) Vad vet jag.
Vad jag däremot vet är att om de kommit några barn ivägen för denna dåren idag hade det nu garanterat varit föräldrar som hastigt mist det käraste dom har - av en fortkörare.
Det finns inget som är värt en chansning till fortkörning. INGET.
Och det enda rätta stället för dessa galningar är bakom lås och bom.
