...och försöker förstå vad det är jag läser. Just nu känner jag ingenting. Absolut ingenting. Men vet att inom kort kommer jag få ett raseriutbrott kombinerat med hysteriska tårar.
Men innan dess försöker jag tänka mig hur jäkla illa man kan må för att besluta sig för att göra en sådan här sak mot sitt barn. Sin 3-åring.
En lika gammal tjej som nu sitter bredvid mig i soffan och äter resterna från sitt lördagsgodis.
Att ens komma på tanken. Att tänka mig in i den här mammans tankebana får mig att känna dåligt samvete.
Och tack Gode Gud för att jag inte klarar att tänka eller att förstå hur mamman känner - eller rättare sagt INTE känner.
Ingen kan väl vilja döda sitt barn? På något sätt vill jag skilja på att VILJA göra det och att VÄLJA att göra det. Är man så körd i botten och i tankeverksamheten att man inte ser någon annan utväg än att dö - tänker man kanske då att man vill ha med sig det käraste man har - sitt barn??? Eller hur fan resonerar man???
Nu har jag börjat elda upp mig och aggressionen känns ordentligt. Det är lila bra att avsluta nu innan jag skriver en massa jag får ångra. Orden jag vill skriva är inte barntillåtna för någon.
Det är så himla fruktansvärt.
Dödade sin dotter – med plåster | Nyheter | Aftonbladet
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16974693.ab
