Oj, som det sliter i hjärtat...

Sitter i FS personalrum och hör utanför Lillebrors förtvivlande gråt efter att jag vände mig om och "lämnade honom". 

Det var dags. Han var väl medveten om vad som komma skall. Varför dra ut på det och förlänga hans oro. Bara dumt. Men oj så det sliter i mitt hjärta. 

Krigaren i mig skriker. "Ta honom och spring härifrån!!!" Medan förnuftet säger: "det är normalt. Sunt, faktiskt. Separationer gör ont. Det går över"

Nu vankar jag fram och tillbaka. Har pratat med min man för att avleda mina egna känslor. 

Det går bra. 

För visst gör vi rätt?

Lillebror kommer alltid förbli min bebis. Så är det. Jag behöver ju inte säga det till honom. Men det är sanningen <3