Min lilla tjej har kommit underfund med vad döden innebär. Det har gått upp för henne att vi inte kommer att finnas för alltid. Leva för alltid. Hon förstår att vi blir gamla och dör. Att dö innebär somna och aldrig mer vakna. Men även att man kan dö ung eller i en olycka. Att vi kan bli sjuka i sjukdomar som inte går att bota. Inte ens av världens bästa doktor.
Det gör ont i oss att VI inte kan lova henne att finnas för alltid. I alla fall inte på riktigt. Kanske vi lovar det på barnspråk, på barnnivå. Kanske vi lugnar henne och lovar henne att leva som en enda familj - för alltid.
Frågorna är många och vi får lova flera gånger om dagen att aldrig dö.
Men den tyngsta frågan av dem alla är när hon i förtvivlan snyftar var hon och Lillebror ska ta vägen om både mamma och pappa dör samtidigt. Vem ska ta hand om dem då.
Mitt hjärta blöder. Hon förstår inte hur många frågor hon väcker inom mig med hennes funderingar. Hur hon väcker en slitstark ångest som får mellangärdet att slitas itu. Tårarna bränner bakom ögonlocken när jag lugnar henne i min famn kämpande med min egna kvävda oro i bröstkorgen.
Vad gör jag bäst? Vad svarar jag? Vad svarar ni?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar