Sitter i soffan och begrundar livet. Tänker framförallt på vänner och vänskap. På hur jag uppfattar andra och hur jag kan tänka mig att andra uppfattar mig.
Plötsligt känns livet alldeles för kort för att jaga vänner. Jag är så pass gammal att jag slutat med detta nu. De vänner jag har, har jag. Och de som jag tvingas jaga går MIG förlorad.
Jag har alltid varit den som ger lite extra. Som ger och inte har i åtanke på att få tillbaka. Jag ger för att jag VILL och för att det betyder mycket.
Men idag ser jag vad jag inte får tillbaka. Och det känns så självklart att inte lägga
mer energi på det. Och det är så skönt att ha kommit till den insikten.
Hade ett samtal med min dotter ikväll gällande vänskap. Hon kom in gråtandes från gården, för jag vet inte vilken gång i ordningen. Det gäller en viss hen.
Jag talade om för henne att "vänskap är inte så här svårt. "Vänskap gör inte ont".
Hon förstod. JAG förstod...plötsligt.
I vänskap stärks man. Man blir inte nedtryckt, ledsen och manipulerad. Man blir sedd, stärkt och energitankad.
Och blir man inte det är det dags att gå åt varsitt håll. Låt vägarna delas utan att kämpa för att hålla ihop dem. Kämpar inte båda för att hålla ihop så släpp taget.
Så till alla mina fina vänner där ute som jag tycker så mycket om. Som stärkt mig när det varit jobbigt, som glädjs med mig i min framgång. Som lyfter mig och tillåter mig lyfta dem.
Ni betyder verkligen allt!!! Ni är så himla viktiga.
Jag är så mallig för att få vara just dig när.
