Ibland är det tungt...

Dagen vi både fasat men också länge väntat på närmar sig med stormsteg. Inom kort är den här och vi laddar med alla behövliga sinnen. Men främst är det det mentala - psyket - som måste hålla sig på banan. 

Att HA kontrollen och att kunna SLÄPPA den. Det är en konst. 

Men att HA den för att SLÄPPA den till någon ANNAN. Det känns som en omöjlighet. 

Men vi är tvungna.

Åter igen balanserar jag på den hårfina linjen mellan att vara personlig och privat. Jag skriver kryptiskt. Jag vet. Men jag skriver nu för mig egen skull. Pyser lite. Men rädsla för att annars explodera av känslor och tankar som snart äter mig inifrån. 

Jag är ett vrak. "Det syns verkligen inte" säger man runtomkring mig. Det är bra. Kanske. Men det som finns inuti mig går rond efter rond utan att ge mig vila eller en chans att spotta och skölja av tandskyddet. 

Och att kasta in handduken - hur skulle det se ut? Vem bär upp och håller emot fallet då? Alternativet finns inte. Jag är mamma. Jag har ett ansvar. 

Dessa förbaskade tårar tar aldrig slut och jag funderar på syftet att de ska vara med och ta plats i allt detta. Jag har annat att syssla med. Har inte tid att lipa. Dessutom gör de ingen nytta.

Nu, vänner mina, har jag pyst färdigt och det är dags att rycka upp sig. Jag spottar i näven och ställer mig rakryggad. 

/Mama, trycker nu på "publicera"...