Igår hade vi ett tårdrypande farväl. Jag kommer aldrig att vänja mig, så är det bara. Sist vi tvingades vinka farväl av mina föräldrar var innan barnen. Då stod jag här själv och lät min man ta hand om mig tills den värsta ångesten lagt sig. För det är det det är. Ångest. Den sliter och river i hjärtat så man blir helt slut både fysiskt och psykiskt.
Huvudet värker. Kroppen gör ont. Tårarna som bränner under ögonlocken. Känslan av att bara få bli bortplockad från situationen är väldigt påtaglig.
Den här gången var det jag som först fick ta hand om min lilla Skorpa som inte alls ville säga hej då till sin mormor och morfar. Jag var stark. Modig. Förstående. Drog tåget som ett starkt lok. Efter sängdags kraschade jag totalt och var inte närheten av en trygg person. Min man fick återigen träda in och vagga mig så som jag tidigare vaggat mina barn.
Så kan det se ut hemma hos familjen Taikon i avskedssituationer.
Alltså, det är det jag är sämst på i livet. Avsked. En liten mus. Har alltid varit och kommer alltid att vara.
Idag är det dock nya krafter som finns tillgängliga. Träningen ligger och väntar. Kosten som jag slarvat med under helgen ska få sig ett lyft. Tillbaka till ordningen. In i ledet igen. Och jag älskar det. Älskar rutiner.
/Mama, gör sig redo för lite mellis med färska jordgubbar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar