Det har inte varit lätt den sista veckan. Det tar emot med kosten och träningen. Många sömnlösa nätter och mycket ensam med barnen. Att behöva vara själv så här gör att jag inte kan träna förrän vid 21 tiden på kvällen. Och det är INTE optimalt för mig. Då är jag trött både psykiskt och fysiskt. Att då börja bygga om mitt sovrum till gym istället för att krypa ner i den tomt gapande sängen - bär emot - MINST SAGT. Vi är i stort behov av semester. Allihop. Men bita ihop ett par veckor till lär vi göra.
Ännu mer depp blev det när mina föräldrar åkte. När jag sett fram emot någonting länge och sen är det över på en handvändning - blir jag så nedstämd. Tom. Som när man var liten och längtade efter julafton eller födelsedagen. På ett kick var den över och kvar satt man tom och förbryllad var dagen hade tagit vägen. Lite så kändes det efter avskedet.
Att sen min man blir inringd dag efter dag till sitt jobb gör att det inte går att planera in någonting. Inte ha några förväntningar eller planer. Eller i alla fall inte med tanke på att det kommer att kunna genomföras.
Ja, som ni hör så är det lite dalbana just nu. Men då måste jag tillägga att jag idag förlängt min PT-tid hos Mammafitness med ytterligare en månad. Det är bara att köra på och inte lägga av på grund av uppförsbackar. Med det ville jag bara lyfta fram både min PT och kostrådgivare som står pall nu när jag lite halvt brakar. Jag har gnällt för dem och beklagat min situation och orkeslöshet. Och vips så peppar, stöttar och ändrar de mina negativa tankebanor till något positivt - på ett sätt som jag inte alls funderat på tidigare. Det är deras jobb, det är det jag bland annat betalar för att få - och det får jag, ska ni veta! Toppen. BIG TIME! Så nu fortsätter jag. Fortsätter in i mål.
- Låt mig få följa med dig ända in i mål, skrev min PT idag. Och självklart får hon det! :)
/Mama, drar på sig träningspaltorna och tycker kanske inte det känns så jobbigt idag. Klockan är ju efter allt bara 19:30
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar