Ibland finns det lite för mycket tid...

...till att tänka.
Det är inte alltid att det är så bra. Många gånger skulle det kännas lättare att bara rycka på axlarna och köra på. Men vissa gånger fastnar jag i en tanke som är svår att släppa. Ikväll är en sådan kväll.
Egentligen är det inget speciellt jag tänker på utan det är mer grejen ATT jag gör det.

Varför gör kärleken till sitt barn att man ibland bara vill gråta?
Varför oroa sig för att man en dag ska dö?
Varför sukta efter mer pengar istället för att känna sig nöjd med det man har?
Varför oroa sig för att bli sjuk när man är frisk?

När tankarna gräver sig lite väl djupt gäller det att vända på dem innan det går överstyr.

Den som inte gråter av kärlek till sitt barn - har inga barn.
Den som oroar sig för att dö - älskar att leva.
Den som suktar efter mer pengar - måste sätta upp nya mål.
Den som oroar sig för att bli sjuk - är ofantligt tacksam för att få vara frisk.

Det är min teori. Och jag brukar oftast känna mig tillfreds efter att sorterat upp bland alla tankar. Ett lugn lägger sig och jag tänker; Jag är nog bara mänsklig. Helt vanlig, helt enkelt!

/Mamaträning, är jäkligt nöjd över att bara vara...jag.

Klumpen i magen är borta

En pressad dag har börjat lida mot sitt slut.
Samtal till arbetsförmedlingen gällande sökta jobb var ett tvång för dagen. Alltid lika skrämmande att behöva ringa dem och få bekräftat att du i alla fall inte sökt tillräckligt många jobb. Men idag var det inte så. Fick ett drömsamtal med en person som höjde mig till skyarna och förstod inte alls varför JAG var arbetslös. JAG kommer att få jobb inom kort!
Härligt att höra tycker jag. Skönt att komma i kontakt med människor som ser in i framtiden. Men jag håller med henne och ser framemot mitt framtida, spännande arbete med FET lön ;)

Sen var det ju detta med BVC besöket! Och mer underbara människor får man leta efter. Doktorn kröp runt på alla fyra, tillsammans med Liten, i väntrummet. Sköterskan distraherade med tidningar och annat skoj medan Dr fick lyssna på hjärta och lungor. Underbart! Visst kom det en och annan tår men mer än så blev det inte.

All hyllning till vår bästa BVC-sköterska och Dr!

/Mamaträning, tror inte stetoskopet är så farligt längre

Snart BVC

Liten ligger och sover efter en mycket mysig förmiddag med lek och bus hos M & L. Man blir trött av att leka så vi hann inte mer än hem förrän ögonen föll ihop på den lilla.

Nu sitter jag här på nålar och väntar på att troligen behöva väcka tröttmössan. Vi har nämligen tid på BVC om 45min. Och jag är lite pirrig för det är ett återbesök. En kallelse efter ett tidigare besök som inte gick att fullfölja helt då L var ifrån sig av rädsla - för stetoskopet :/ Så det vi ska göra är att lyssna på hjärtat och känna på höfterna. Jag hoppas så det går vägen. Vår ordinarie BVC-sköterska är tillbaka efter sin semester och det känns så himla tryggt. Ingen är bättre än hon! Visserligen är det en läkare som ska göra själva undersökningen men bara att VÅR sköterska är på plats får mig lugn. Plus att hon har lite koll på vad som händer och sker :)

Men först och främst måste Liten vakna. För utan Liten blir det inget besök överhuvudtaget :)

Önska oss lycka till!

/Mamaträning, tycker det verkar onödigt att vara rädd för ett stetoskop när det finns sprutor man måste ta också ;)

Svårt att andas för en stund...

Sitter och tittar på en film på TV11 - Awake. En man blir precis hjärtopererad trots att han inte somnat in ännu. Jag mår illa. Får kryp i benen och tror mig kunna sätta mig in i känslan. Ungefär som när man drömmer att man blir jagad eller försöker gömma sig för någon och blir upptäckt. Man är som förstenad. Usch, otäcka tanke. Kanske borde tänka på något annat. Kanske borde titta på något annat.

Som det här kanske...

...finns inget som gör mig så lycklig som bebisskratt!!!

/Mamaträning, smyger in och kikar på Liten som ligger i sin pappas säng på sin mammas kudde <3

Familjen taikon har fått sig dojjor!

Jaha då har hela familjen blivit skodda! Liten hade fått skor sen innan men vem kan låta bli fodrade Tretorn med bra rabatter. Våra efterlängtade Bellio har också kommit och gjorde i vanlig ordning succé! Liten älskade även detta par från första stund.

Men nu till det roliga...MINA skor!!!! Adidas!!! Jag är väldigt nöjd sedan innan med dessa och fick nu tag på ett par till kanonpris. Ord.pris 1200.- nu nedsatta till 700.- men med medlemskort 500.-!!!!!!!!!!!! Passade min plånbok bra då jag räknat med att behöva punga ut 1200-1400.-
Min man fick sig en par bra Nike också. Men priset på hans skor är det ingen idé att jag skryter om för de var det minsann inga rabatter på.
"...många bäckar små".

Vaddå skofetich???

/Mamaträning, förstår sig inte på sin stora kärlek till skor och väskor :)

Sista utomhusträningen!

Nu kör vi!
Sista dagen för utomhusträningen innan vi har ett nytt fint gym att gå till istället. Gänget som tränat ihop fortsätter, förhoppningsvis, tillsammans i gymmets nya lokaler framöver. Men jag kommer ändå att sakna den här roliga konstellationen som varit under sommaren. Det känns fortfarande inte bra i benet men jag har hört en fågel viska att jag har dispens inför kvällens löpning ;) Det känns gott. För det är aldrig roligt att komma till en träning och behöva förklara varför man inte kan göra ditten och datten. Det är det värsta jag vet. När man är där kör man. Och det är det som gäller nu.

Och eftersom jag är tidsoptimist och alltid kommer in på plus/minus noll så kanske jag ska vara ute i god tid idag och därför gå och byta om nu. Jag ska prova det idag och se hur det känns att inte stressa. Tanken får mig stressad...men jag ska prova vara i tid ;)

/Mamaträning är glad i sitt träningsgäng!

Krämpor och annat skit

Gav mig ut på en löptur igår kväll och det blev inte alls vad jag förväntat mig. Det gjorde ont i knävecket på vänstra sidan. Varje löpsteg jag försökte ta kändes som en knivstick. Jag misstänker att jag kanske sträckte mig på brännbollen. Anledningen var att jag försökte vara försiktig så jag inte skulle trampa snett och skada min fot igen. Skit säger jag om det. Är det något jag inte kan ta så är det "krämpor". Jag hatar krämpor. Jag hatar att höra om andras krämpor. Det är bara att bita ihop. Jag vet, emptistört kanske, men jag triggar av sånt. Och det värsta av allt är att om en enda liten "krämpa" kommer ivägen så skiter jag i allting. Att ge sig ut och försöka göra sitt bästa är inte gott nog. Jag ska ge 100% annars får det vara. Och DÄR har jag något att jobba med. För det duger gott att göra sitt bästa. Hellre gå en promenad än att ligga hemma på sofflocket. Men att gå när man tänkt springa...vilken nederlag.

Hur som helst. Tummarna upp. Nya tag. Idag är det sista utomhusträningen och den ska jag köra med eller utan krämpor. Men dit ska jag! Springa är bara att glömma men det borde finnas något annat jag kan göra istället.

/Mamaträning, ska tänka på att "göra sitt bästa" är gott nog (ibland)  ;)