...till att tänka.
Det är inte alltid att det är så bra. Många gånger skulle det kännas lättare att bara rycka på axlarna och köra på. Men vissa gånger fastnar jag i en tanke som är svår att släppa. Ikväll är en sådan kväll.
Egentligen är det inget speciellt jag tänker på utan det är mer grejen ATT jag gör det.
Varför gör kärleken till sitt barn att man ibland bara vill gråta?
Varför oroa sig för att man en dag ska dö?
Varför sukta efter mer pengar istället för att känna sig nöjd med det man har?
Varför oroa sig för att bli sjuk när man är frisk?
När tankarna gräver sig lite väl djupt gäller det att vända på dem innan det går överstyr.
Den som inte gråter av kärlek till sitt barn - har inga barn.
Den som oroar sig för att dö - älskar att leva.
Den som suktar efter mer pengar - måste sätta upp nya mål.
Den som oroar sig för att bli sjuk - är ofantligt tacksam för att få vara frisk.
Det är min teori. Och jag brukar oftast känna mig tillfreds efter att sorterat upp bland alla tankar. Ett lugn lägger sig och jag tänker; Jag är nog bara mänsklig. Helt vanlig, helt enkelt!
/Mamaträning, är jäkligt nöjd över att bara vara...jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar