Gav mig ut på en löptur igår kväll och det blev inte alls vad jag förväntat mig. Det gjorde ont i knävecket på vänstra sidan. Varje löpsteg jag försökte ta kändes som en knivstick. Jag misstänker att jag kanske sträckte mig på brännbollen. Anledningen var att jag försökte vara försiktig så jag inte skulle trampa snett och skada min fot igen. Skit säger jag om det. Är det något jag inte kan ta så är det "krämpor". Jag hatar krämpor. Jag hatar att höra om andras krämpor. Det är bara att bita ihop. Jag vet, emptistört kanske, men jag triggar av sånt. Och det värsta av allt är att om en enda liten "krämpa" kommer ivägen så skiter jag i allting. Att ge sig ut och försöka göra sitt bästa är inte gott nog. Jag ska ge 100% annars får det vara. Och DÄR har jag något att jobba med. För det duger gott att göra sitt bästa. Hellre gå en promenad än att ligga hemma på sofflocket. Men att gå när man tänkt springa...vilken nederlag.
Hur som helst. Tummarna upp. Nya tag. Idag är det sista utomhusträningen och den ska jag köra med eller utan krämpor. Men dit ska jag! Springa är bara att glömma men det borde finnas något annat jag kan göra istället.
/Mamaträning, ska tänka på att "göra sitt bästa" är gott nog (
ibland) ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar