När tanken plötsligt slog mig - "jag är inte odödlig"

09:15 i tisdags stod jag på löpbandet på gymmet - i vanlig ordning. Inga konstigheter. Uppvärmd och klar hade jag kört halva mitt pass när smällen kom. Som en elstöt brände det till i huvudets vänstra sida. Till följd kom en fruktansvärd huvudvärk. Olidlig. Jag fick sätta mig på huk några sekunder och försökte sen fortsätta med det jag höll på med. Men nu hade även en yrsel gett sig till känna och jag såg inte längre anledning till att fullfölja mitt pass. 

Jag ringde min man och meddelade honom läget. Jag hade bilen och skulle nu försöka ta mig hem. 

Väl hemma blev det inte bättre. Och ett samtal senare, med informationen om att jag inte fick köra själv, är vi på väg mot akuten som en "prio 1" patient - som jag då blivit (enl sjukhuset) 

Nu gick det undan (prio 1 liksom) ;) Jag blev intagen fort och blev proffsigt och injobbat undersökt. Pupiller, reflexer, talet, massor med prover, fick en tuss i näsan som kontrollerade syresättningen och man tog namn och telefonnr till närmaste anhörig.

Därefter kördes jag till ett eget rum där de kopplade på EKG, blodtrycksmätare som kollade trycket varje kvart, klämmor på fler av mina fingrar (som jag inte vet vad alla gjorde) och tillsist satt de en kanyl i min arm för ev. kontrastvätska om en magnetröntgen skulle göras.

Sen blev jag lämnad på rummet för att invänta läkaren.

Jag hade inte fattat vad som hänt. Jag var ju nyss på gymmet. Och när jag tittade ner på min arm tänkte jag för första gången tanken; "vad fort livet kan förändras - eller ta slut".

Under hela tiden hade jag inte varit rädd. Tanken hade inte slagit mig att det här kanske är något farligt. Något som måste behandlas. Tas bort. Medicineras. 

Men nu slog det mig. Tänk om jag får göra den där röntgen och sen meddelar de mig att de hittat något. Något som inte borde vara där. Där i mitt huvud.

I lite lätt panik ringde jag min man som fått lov att åka och hämta L på FS. Bad honom att komma. Vid en ev magnetröntgen ville jag inte mottaga något resultat ensam.

Men så blev det inte. Jag mår bra. Jag är frisk. Jag lever ett liv - frisk som en nötkärna. Perfekta provresultat. Perfekt syreupptagning, puls, blodtryck och alla andra div kontroller som gjordes. 

När läkaren undersökte mig och klämde på något visst sätt i nacken kunde jag av smärta inte stå kvar där jag stod. En fruktansvärt värk! Och där har vi mitt problem.

Det är inte värre än att en naprapat kan få mig helt återställd. 

Men med nerver i kläm och muskler som spelar mig ett spratt funkar det inget vidare. 

Och detta kära vänner blev min dom efter 8h övervakning. Ett stycke naprapat!

Vad jag dock fick med mig var ännu ett uppvaknande gällande livet och hur skört det kan vara.

Flummigt kan tyckas men jävligt nyttigt. 

Nu var det inget farligt men OM det hade varit det? 

Och där slutar jag spekulera vidare. Stannar i tanken för denna gången. Lever livet och tar tillvara på tillvaron. 

Slutar gnälla över att behöva gå till affären en extra gång för jag glömde köpa mjölk. Slutar gnälla över att behöva skrapa bilrutorna - hallå, vi går in i december månad! Slutar grubbla på vänner och bekantas ointresse för att hålla kontakt med mig och istället tar tillvara på de som faktiskt finns vid min sida. 

Min man var med när läkaren sa de sista slutorden. Gjorde de sista undersökningarna. Sen gick vi. Hand i hand gick vi. Ut genom de stora tjocka dörrarna som delade sig i två när vi kom nära. Hand i hand mot bilen som skulle ta oss till våra barn. Till det absolut viktigaste i livet!

Efter världens längsta 8h dag.

Ibland behöver vi alla oss ett uppvaknande! 

/Mama, sov gott den natten men satt dagen därpå, 09:15, åter igen på cykeln, på gymmet, som i 45min skulle få hennes friska hjärta att bli än lite friskare!