Min dag började med att jag fick en avhyvling av någon bitter stackare som samlat på sig aggressioner under en vääääldigt lång tid.
Jag har aldrig träffat den här människan, jag har aldrig pratat med människan tidigare. Ändå fanns inte behärskningen utan jag fick hela skopan med skit som tydligen legat och grott i år.
Gissa om sånt här skit gör mig FÖRBANNAD!
Vem tar människan mig för att vara???? Idiot, kanske???? Innan jag fick en syl i vädret och detta åskmoln hade lättat på trycket ordentligt, satt jag som i chock.
När jag sen fann mig och samlade mod att inte göra samma dumma misstag som personen på andra sidan luren...fick jag till en stilla motfråga. Jag ställde personen i fråga mot väggen av min enkla fråga och tonen i samtalet vände som om någon slagit av en strömbrytare. Min reaktion var nog inte att vänta.
Jag fick en mer eller mindre ursäkt och vi kunde avsluta samtalet som två vuxna istället för som en vuxen och en 3½ åring.
Vad som gör mig så förundrad är vad som driver folk att våga göra så här? Jag hade aldrig tänkt tanken själv att spela ut på det viset mot, en för mig, okänd människa. Inte mot någon egentligen men i synnerhet inte mot någon jag aldrig tidigare haft kontakt med.
Mycket, mycket förvirrade!
Men jag är glad att jag gick rakryggad ur samtalet och att jag behöll lugnet. Med alla hormoner i omlopp kunde detta slutat i en ganska galen cat-fight.
/Mamaträning, är glad att hon inte är en bitter gammal människa. Och ännu mer glad att veta att jag ALDRIG kommer att bli det heller. Så hög ålder finns nämligen inte ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar