...till BF och jag tror jag börjar bli orolig...lite lätt rädd...ångestfylld eller rent av vettskrämd!!!!!
Plötsligt börjar känslan och tankarna komma ikapp och vill gärna skrämmas. Plötsligt vill ANDRA gärna berätta om skräckhistorier, fruktansvärda upplevelser och erfarenheter som inte direkt barkar åt det positiva med det lyckliga slutet.
Jag vet, jag vet...jag borde inte lyssna. Jag ska inte ta åt mig. Men det är inte alltid lätt. Och vad är det med folk som så gärna vill berätta hemska förlossningsberättelser för någon som snart ska föda??? Jag FATTAR inte det!
Det som är mest irriterande är att förlossningen med L gick kanon. Jag tyckte inte alls det var så hemskt som jag föreställt mig, Redan när hon lades upp på mitt bröst sa jag "det här var bara första"...och jag minns det som det var igår. Så varför skrämmer jag upp mig?
Ovissheten som fanns där innan man gjort det tror jag var mitt lugn. Nu vet jag ju vad det handlar om och vad jag ska gå igenom.
Men det jobbigaste av allt är nog oron för att vi inte ska åka in i tid. Eller hinna in i tid. Det gick VÄLDIGT fort med L. Så oron för att behöva sitta fastspänd i en bil när de tyngsta värkarna slår till är en fasansfull tanke.
Men som sagt. Man vet aldrig hur det kommer att bli så det är väldigt onödigt att sitta här och spekulera. Väl där så kommer det antagligen bara att gå av sig själv och jag behöver nog inte tänka så mycket.
/Mamaträning, höll hårt i sin mans hand när han åkte till jobbet idag och bad honom att inte åka. Han åkte ändå...(kanske inte så konstigt) men lovade att vara hemma snabbare än vad jag skulle hinna klä på mig - om det skulle behövas.
Jag tror honom <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar