Ja, som jag nämnt tidigare så jobbade jag min sista dag i fredags förra veckan. Men jag kan lova att jag tror det vore lättare att gå till jobbet och vara där än att jobba här hemma.
Vilken dag det varit idag!!!
Effektiv. Fått mycket gjort. Men tyvärr syndar det sig i slutänden för mig och jag ligger nu som ett paket. Proppad med alvedon. Gråtandes i smärta - och allmänt gnäll.
Detta är verkligen inte roligt. Det börjar bli en standard-rubrik men det är faktiskt sant. Det ÄR inte roligt. Att vara en val, säl eller bara allmänt FET är jag allt annat än tillfreds med.
Mamma och jag var iväg på förmiddagen och fixade nya gardiner till vardagsrummet. I butiken när jag skulle betala slog blodsockerfallet till (ett vanligt fenomen för mig så jag känner igen det väl och har oftast druvsocker med mig som jag tar - men så klart inte idag) Det vi kunde skrapa ihop var en halstablett. Alltid något. Det dämpade med gick inte över.
Vi åkte hemåt.
Då vi hade mötts upp tidigare och åkt i samma bil blev jag nu skjutsad till min bil. Mamma lämnade av mig och vi skulle ses hemma hos oss.
Jag passade på att springa in på mataffären och köpa med lite lunch hem. Väl på affären blev sockerfallet värre än någonsin. Synbortfallen var hemska och jag fick "leta mig ut" med det absolut nödvändigaste i korgen.
Snabbt betalade jag innan jag kastade mig ut genom dörrarna för att kräkas på parkeringen. Skakandes som en missbrukare tog jag mig till bilen. Skulle precis ringa min man för att få "hämtning" då jag såg min granne i backspegeln. Jag passade på att se till att jag hade honom bakom mig i fall jag skulle svimma eller liknande (han kör väldigt sakta) :)))
Hem kom jag. Mamma lagade lunch och jag var på benen igen.
Vi fortsatte sen med saneringen vi håller på med. Damma, dammsuga, torka, tvätta, sortera, skölja, vädra osv osv...
Fy fan, säger vi om det.
Jag och mamma hamnade tillslut ute i landet och börjar gräva, klippa, kratta, hacka osv osv...
Fy fan, säger vi om det också.
När vi sagt hej då till mamma fortsatte eftermiddagen i samma tempo och jag lovar att detta inte är det bästa för en höggravid med foglossning och förvärkar från helvetet. Men när man är i det så går det. Det är när man lugnar sig som smärtan slår till.
Och nu har den gjort det. Med råge. Så här ligger jag, som sagt, som ett paket och tycker jävligt synd om mig själv. Jag har fått nog. Tycker det är ovärdigt. Men snart....snaaaart ska det väl vara vår tur att bli 4.
Något himla roligt som hände idag är att vi, med en fantastisk väns hjälp, fick tag på presenten som bebisen ska få "ge Liten" när vi kommer från BB. Självklart kommer presenten åka heeeela vägen från Stockholm för L skull :) Tack underbara söta, H för det!!!
Vad det är för present får ni vänta och se. Jag menar....det är ju bebisen som kommer med den och vi vet ju inte ens vad det blir för en typ av bebis, eller hur!
Tur bara att jag slipper föda ut den här presenten också. Det hade varit illa ;)
/Mamaträning, ska försöka ta sig upp på båda benen och göra mannen sällskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar