Dagens avsnitt av "Sofias änglar" kanske jag inte borde titta på. Det gör ont i hela bröstkorgen och hjärtat slår alltför hårt. Jag försöker att inte tänka "tänk om det var jag" - men kan på något vis inte låta bli att utsätta mig för ångesten som kommer till följd av vad som berättas.
Familjens lilla pojke, bara 3 år gammal, drunknar i poolen på gården. Så fruktansvärt att det är omöjligt att sätta sig in i familjens sorg.
Mamman berättar om dagen då hennes son försvann för att aldrig mer komma tillbaka. Om hur hon kastar sig i poolen, får tag på sitt barn och påbörjar hjärt lungräddning. Förgäves.
Tårarna rinner när mamman berättar men inte i närheten av vad det måste ha gjort på henne. Bara 3 år gammal...som vår lilla Skorpa här hemma. Tanken om det skulle hända oss slår jag fort ifrån mig och är absolut övertygad att jag aldrig överlevt det. Aldrig. Förstår inte vad människan hittar kraften. Hur överlever man sitt barns bortgång?
Ikväll sitter jag bredvid min prinsessa som sover i soffan. Är och kommer alltid att vara tacksam för att få vara hennes mamma. För att få vara Lillebrors mamma. För att vi alla får vara friska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar