Det är inte förrän man blir förälder som man förstår innebörden i att kunna älska ett barn. Att kunna älska en annan liten människa mer än sitt eget liv. Det är en övermäktig känsla. En känsla som omöjligt går att föreställa sig.
Innan jag själv fick barn trodde jag visst att jag förstod hur det skulle kännas. Jag trodde att det skulle kännas som om när jag hittade "mannen i mitt liv"...fast starkare, så klart. Men oj så fel jag hade. Detta är något helt annat. En helt annan och NY känsla. Omöjlig att förklara.
Överväldigad i att bara kunna tänka på sitt barn och brista ut i tårar. Av glädje. Av rädsla att inte göra allt rätt för det lilla livet. Av kärlek. Men den värsta tanken av dem alla...tanken att kunna förlora sitt barn.
En förälder kan nog fantisera ihop det mesta vad gäller sina barn och hemskheter som skulle kunna inträffa. Men om olyckan verkligen är där? Om det fruktansvärda inträffar? Om det som aldrig får hända händer. Om du tvingas begrava ditt barn. Hur överlever man? Hur får man dagarna att gå vidare? Hur kan jorden fortsätta snurra? Hur kan solen gå ner och gå upp igen? Hur kan livet bara fortsätta?
Om man gör allt som står i ens makt för att förhindra, rädda, hjälpa, tala, skydda, ligga steget före, finnas till, ge, ge och åter ge av sig själv...men lyckas ändå inte. Hur överlever man? Hur tar man sig upp ifrån ett sådant svart djup?
Jag är så ledsen för din skull som ska genomlida detta. Den ångest jag själv känner av att bara tänka på det ni går igenom. Jag mår illa. Tänk om det fanns något JAG kunde göra. Något vettigt jag kunde säga. Eller bara kunna dra tiden tillbaka.
Du som ska tvingas känna det jag bara tror att jag kan tänka mig in i. Jag kommer aldrig mer att säga att jag tror att jag kan känna en känsla som jag aldrig själv upplevt. Jag förstår att det är omöjligt.
Jag trodde att jag visste hur det skulle kännas att älska ett barn - men ack så fel jag hade. Jag trodde mig förstå hur en förlossning skulle upplevas - men ack så fel jag hade. Men jag kommer aldrig att säga att jag förstår hur det skulle kännas att förlora mitt barn - och jag ber till högre makter att jag aldrig, ALDRIG ska behöva uppleva det.
Jag är så tacksam för det jag har och för det jag fått. Jag ska bli bättre på att vara närvarande än att sväva iväg och gå för fort fram. Jag älskar min familj och mina vänner och jag är så glad för dem.
Jag har världens mest underbara barn och man och jag kommer alltid att vara evigt tacksam för dem.
Åh, vad galet tacksam jag är för mitt barn <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar