Usch, så vemodigt och jobbigt det känns i magen just nu. Långt ner i magen...eller kanske högt upp i bröstet. Jag vet inte riktigt var det känns. Men det gör ont. Riktigt ont.
Vi har börjat med att Liten ska somna själv. Nattar - går ut - Liten kommer efter - tar handen och leder tillbaka till sängen - och så om från början igen....och igen...och igen...och igen....
Till en börjar tror L att vi leker och skrattar därför. Efter 10 ggr har det gått upp ett ljus om att det är allvar och att det är sovdax. Då kommer tårarna. Det gäller då att bita ihop och inte "falla dit" och förstöra allt man jobbat med. L ligger då kvar i sängen och gråter och ropar. Mellan gråten kommer gäspningar. Mellan gäspningarna kommer ropen. Tillsist blir det tyst. Jag smyger dit och kikar in. L tuttar intensivt på nappen och snuttar med sin snuttis (tröstar sig själv) Jag vill gå in och ta det lilla knyttet i knät och bara krama och hålla om. Nej, istället går jag iväg en stund för att sedan smyga tillbaka sekunden senare och då mötas av en sovande liten ängel.
Varför denna kamp? Är detta nyttigt? I så fall för vem av oss? Att skiljas åt i tårar var och varannan kväll. En klump i magen på mig och tårar hos L. Till vilken nytta.
Jag får ångest av att skiljas i tårar. Så dumt. Så onödigt. Vill väcka och göra om allt. Göra om det på Litens vis då jag sitter bredvid och smyger ut när John Blund gjort sitt.
Vad tycker ni? Hur gör ni med era barn?
Nu ska jag tycka synd om mig själv en timma till innan min man kommer hem och får trösta mig ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar