Gråtdag

I söndags var ingen vidare dag. Har inte ens funnit inspiration att skriva sen det inträffade men tänker att jag kanske måste "gå vidare nu" :) Egentligen skulle jag/vi varit med hela min familj på en kryssning som mina mamma bjöd på för hon fyllt år.
Vi hade bokat sviten till och med. Allt packat och klart. Planerat och shoppat inför denna dag sen veckor tillbaka. Resan är bokad sen månader. När jag blev erbjuden mitt jobb sa jag till och med att jag hade den här resan inbokad och den gick inte att flytta på.

Liten hade ingen aptit under lördagen. Hon ville heller inte äta frukost i söndags morse. Istället gick hon och la sig på köksgolvet men benen ihopdragna under sig. Mannen tog febern för säkerhets skull - ingen feber. Vi lyckades tillslut lura i henne några tuggor på smörgåsen och lite juice. Men sen var det kört. Den lilla frukosten hann knappt ner i magen förrän den vände och tog sats upp igen. Bara till att torka kräkor.
Stumma satt vi bara och tittade på varandra och på vår packning runt omkring oss. Vi sa inget men tänkte båda två..."va fan gör vi nu".
Klockan visade 8:30.11:20 skulle vi möta min familj på busstationen. Det fanns inte jättemycket tid att spela på om man säger så. Min man sa att jag fick åka själv. Men då vi antog magsjuka vore det inget optimalt läge att som höggravid sitta på en buss i flera timmar och/eller ligga i en hytt på en båt och bara kräkas...om det skulle vara så att även jag var smittad. Vågade verkligen inte chansa. Så istället fick jag med vemod ringa upp min mamma och helt enkelt avboka familjen Taikon.

Vilken BESVIKELSE. Ångest, tårar och åter besvikelse!!! Tror jag grät från och till i 24h. Det kändes så himla tråkigt. Men vad 17 skulle vi gjort!
Fick önska dem en trevlig resa och sen krypa ner i sängen tillsammans med L.Ve och fasa.
Som tur gick det snabbt över och hon blev snart återställd igen.

Så blev det med det.

 Nu svider det i ögonen så det är dags att säga god natt!

/Mamaträning, förundras över hur mycket tårar man kan egentligen