Lika glad och nöjd som vanligt när hon ska få sova där studsar hon runt här hemma och packar sin lilla väska med det nödvändigaste för en övernattning. Snuttisen och den rosa nallen. Kudden, tandborsten, nattlinne och rena trosor. Sen bär det av.
Hon - lycklig. Jag - med gråten i halsen. VARFÖR känns det inte skönt och avkopplande att få den så kallade "avlastningen"??? Jag har nämligen aldrig känt den. Aldrig känt behovet av den. Visst tryter tålamodet. Visst blir det mycket tjat och upprepningar. Men för det njuter jag INTE av att låna ut barnen. På kvällen, på natten...då vill jag ha dem hemma.
Min man och jag diskuterade detta vid ett tillfälle. Och vi var rykande överens om att vi endast lånar ut barnen för DERAS skull - inte för vår. Självklart vill vi att de ska bli självständiga och vara trygga med sina far- och morföräldrar. Därför lånar vi ut dem - så ofta de vill och det finns möjlighet.
MEN, jag bölar och saknar ikväll. Halva mina familjen är borta. Och det känns. Lillebror somnade som vanligt vid 19 vilket gör ensamheten än mer påtaglig när jag får så mycket kväll i min ensamhet.
Nähä, sappa runt bland kanalerna lite innan sängdax. Om mindre än 3h får jag säga; IDAG kommer min man hem! ❤
/Mama, är galet kär i sin man - speciellt när han är bortrest ;)
❤❤❤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar