Samtalsämnet gräver sig allt djupare in i våra diskussioner här hemma. Hur är det möjligt? Vem/vilka kan göra något sådant? Vem kommer ha förståelsen för vad som hänt? Jag talar om Mordet på den 4-åriga pojken.
Kalla kårar längst ryggraden. En olustig känsla av ångest. Ångest över att förlora ett barn. Tänk om det hade varit vi som förlorat vårt barn. Hur överlever man? Hur 17 överlever man det?
Blodsmak i munnen och gråten i halsen. Jag vill inte tro att det är sant. Hemskt, fruktansvärt, ofattbart, vidrigt...word...det är vad det är. Finns inga ord som skulle kunna mätas till en bråkdel av den tunga innebörden i det som hänt.
Återigen ställs jag inför en enorm tacksamhet över hur bra jag har det, över hur lycklig jag är och över hur mycket jag älskar min familj och vänner. Jag tycker att jag tänker på det ofta och försöker hitta det positiva när det är som jobbigast. Men sådana här händelser får mig att dra allt till sin spets.
Det är orättvist.
/Mamaträning, ska bli bättre på att leva...en dag i sänder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar