Idag har jag och barnen varit hos bästa grannar våra för lek och bus.
Vilka underbara vänner vi har!
När vi skulle åka hem blev L så ledsen och ville inte alls åka hem. Hon bad att få vara kvar och ville fortsätta leka med kompisen.
Hennes böner och gråt var av sann och ärlig karaktär. Ingen trots och bråk.
Alla känslor på en och samma gång kom över mig. Bara tanken på att inom några veckor befinna oss MÅNGA mil härifrån fick mig att också börja gråta.
JAG VILL INTE LÄNGRE.
Jag vill inte flytta :(
/Mama, drar något gammalt över sig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar