Roligast var nog att JAG inte är så bortkommen längre. Det går inte riktigt att jämföra då och nu.
Förr när vi tränade var han tvungen att stå framför mig när jag skulle göra min övning. Annars kunde jag inte träna. Han skulle då täcka mig så ingen av de andra på gymmet skulle se mitt minspel, tafatthet och för att inte tala om skyddandet från "stirrarna". Ni vet dom som inte har så mycket annat för sig än att sitta och glo - stirra. De var skräcken!
Stackars min man som gång på gång försökte påtala att jag inte skulle bry mig om de andra. OCH att om jag kunde prata samtidigt som jag lyfte vikterna så hade jag för lite vikt på. Haha!
När vi nu var tillsammans på gymmet igen och jag försöker tänka tillbaka så är det svårt att minnas hur jobbigt jag faktiskt tyckte det var.
Idag har jag mitt egna upplägg. Rotar runt bland alla vikter. Tar för mig. Väsnas. Testar. Lyfter så tungt jag bara kan (ser till att öka vikt i minst EN övning vid varje pass) Och kanske det bästa av allt. Jag kunde inte bry mig mindre om vad andra på gymmet tycker och tänker om mig! Det är nog den bästa känslan.
Nu kan till och med JAG visa övningar för min man som jag tycker är bra! (Sen kanske han inte är så mottagligt som den gamle veteran han är) Men jag looovar att han ikväll har testat några av dem på hans gym på jobbet. Haha! Men det skulle han aldrig erkänna.
Så nu, fina vänner, säger jag och min träningsvärk god natt och tackar för idag. Imorgon väntar en vilodag.
/Mama, fick hjälp av en PT på gymmet idag...att ta sig ner för trappan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar