Det värsta som finns...

...är när man skiljs som ovänner.
I detta fallet har jag skiljts från L när hon nu somnat. Hon somnade ledsen. Och det skär i mig.
Samtidigt måste hon lära sig gränssättning från oss. Hon kan inte få sin vilja igenom. Hon kan inte få utrymme att bestämma så mycket som hon önskar. Det mår inte barn bra av. De behöver bli styrda till viss del. Men det gör lika ont i alla fall. Hon är 3 år men beter sig som om hon vore tonåring.

Övertrött var hon och ville ha mini-blockchoklad som vi hade som ögon till ugglekakorna vi bakade till Lillebrors dop. Hon hade liksom gett sig på att hon skulle ha dem - efter att hon borstat tänderna och krupit ner i sängen. Nej! var självklart vårt svar men detta var lättare sagt än gjort. Hon tjatade i tårar tills ögonlocken inte orkade hålla sig uppe längre. I sömnen ligger hon nu och drar efter "gråt-andan" ni vet när andningen riktigt skälver.

Min lilla tjej. Vill bara väcka henne och hålla om, krama och säga att allt blir bra imorgon. Och ändå veta jag att när hon vaknar imorgon så ÄR allting bra - vare sig jag väcker henne nu och säger det eller inte ;)

Tänk vad en så liten kan orsaka så STORA känslor hos mig. Och detta är bara början. I julas sa min syster - som har just tonårsbarn.

"ja du, vänta bara, små barn små problem, stora barn stora problem".

Kul, tack, då vet jag *suck*
Men just nu räcker den här storleken på problem gott och väl till för att få en 3 årings mamma uppgiven.

/Mama, ska kramas extra mycket imorgon med sin Skorpa.