I sådana här lägen finns inga ord. Ingen förståelse. Och inget som helst intresse av förståelse för hur man kan genomföra något så mörkt, hatiskt och vidrigt handlande som 20-åringen gjort.
Vad finns det för förklaringar? För ursäkter? För syndabockar?
Vad spelar det för roll - det är redan försent. Jag och min man såg nyss nyheterna där pappan som förlorat sin ljuvliga 6-åring i massakern tappert försöker tala inför pressen. Fruktansvärt. Se klippet.
http://mobil.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/brottstraff/article15940821.ab;jsessionid=5D70F984BD71B4524EEDAE365D565075
Illamående är bara en löjlig förklaring över vad vi talade om för varandra hur vi kände. Utan några ord såg vi på varandra och gick sen in till varsitt barn. Våra fina små barn som tryggt låg i sina sängar och sov sen fler timmar.
Vi tittade bara till dem - bara för att. För att det kändes rätt i stunden att göra det,
Första tanken som slog mig var - jag kommer aldrig känna mig lugn när barnen inte längre är i samma rum som jag själv - inte ens i skolan ska de kunna vara i trygghet.
Nej. Se över sina vapenlager är vad USA behöver göra. Och egentligen är det för sent redan. Men självklart ska ev. flera dåd stoppas innan något mer händer.
/Mama, ber för familjer, anhöriga och personal. För alla som tvingats möta det mest overkliga. Hur det känns att mista sitt barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar