Andrum & stödbälte

Helgen som var hittade vi andrum och begav oss mot västkusten och vår fristad!
Vad härligt vi haft det och vilken längtan "hem" det medgav. Jo, vi hör nog hemma i väst. Det är nog så. N.O.G. så....skriver jag för man kan ju alltid ändra sig.
Det är svårt, jättesvårt, att bestämma hur vi ska rikta vår framtid och våra planer - fastän jag tror vi båda vet var det bär hän.

Hur som helst så är det vår på västkusten. Vårkänslorna sprutar ur öronen och vi ville absolut inte lämna det när det var dags. Tiden var knapp och det var en snabbvisit. Därför har vi nu nya planer för besök där vi ska få tid att träffa vänner och bekanta. Det fanns ingen möjlighet till det denna gången.

Resan blev fantastisk med DVD i bilen. När det var dags för kiss-paus/lekpaus ville Liten bara tillbaka till bilen för att titta på film. Så 5h i bil för en 2-åring var visst inga som helst problem!!!

Mitt foglossningsbälte har kommit nu. Vilken räddning. För jag mitt spån, dum som jag är, gick på en riktig långpromenad på västkusten - så kvällen fick jag spendera sängliggandes med värktabletter. Ja, inte vet jag vad jag tänkte med när sjukgymnasten, tidigare, verkligen skrämt upp mig att detta var förbjudet utan stödbälte och stavar.
Men, men, nu är bältet här och inga fler promenader utan det!

Nu har halva jobbveckan redan gått IGEN och tiden rusar, i vanlig ordning, bara förbi. Bara att försöka greppa tag i någonting och hålla sig fast för att hinna med.
Ljusare tider välkomnar jag med öppna armar. Det är bland det bästa som finns. Ljust när jag åker till jobbet och ljust när jag kommer hem. Fantastiskt!

Nu är det dags för sängen.
Med svidande ögon är det nu svårt att hålla dem öppna.

/Mamaträning, ser framemot ännu en ljus morgon...imorgon :)