Det var med sorg i hjärtat...

...jag lämnade sjukgymnasten idag.
Idag kom nämligen domen. Äntligen skulle jag få träffa denna efterlängtade sjukgymnast - efter den längsta veckan i mitt liv.

Kanske jag redan visste men förträngde, kanske det kom som ett brev på posten, kanske jag anade...men att det skulle vara så här illa kanske jag inte hade föreställt mig.

När man ska reda ut vad och hur man ska träna när man har foglossning får man först genomgå olika övningar och undersökningar för att se var just min foglossning sitter. Tydligen finns det ca 6 olika ställen det kan sitta på och det är olika från person till person. Vanligast är fram.
Efter en smärtsam undersökning stod det klart. Jag är så pass uppluckrad att det sitter ordentligt på alla 6 ställen. Utan att blinka talade han om att om jag inte förstod allvaret i detta så skulle han skrämma upp mig med att dra skräckhistorier - för jag skulle inse hur viktigt det är att ta det lugnt.

"glöm gruppträning och glöm gymmet" fick jag kastat i ansiktet.

Vad jag fick var två små enkla bäckenövningar som jag ska göra flera gånger om dagen. Jag ska också prova promenader med stavar och stödbälte. Men absolut inte promenader utan stavar och bälte.

Jag höll bra min och gjorde mitt bästa för att hålla modet uppe. Detta tills jag kom ut i bilen och bröt ihop totalt. Fy vilket nederlag. Jag vet, jag vet....det är inte många månader till men det här är så viktig del i mitt liv som just nu är borttagen. Känns väldigt tungt.

Jag är så glad och tacksam för mina fina kollegor som tog emot mig med öppna armar när jag kom tillbaka till jobbet efteråt. Storbölandes och hulkandes pep jag fram mitt dilemma för mina smått chockade kollegor ;o) .....stackarna, de måste tro jag är en helflippad människa (vilket jag med största sannolikhet också är)

Hur som helst. Nu vet jag mitt öde för nu. Bara att gilla läget. Ett stödbälte är beställt redan och jag tar inte ett endaste steg mer än vad jag måste.

Nu tar jag semester och försöker vila upp mig. Det ska bli så skönt!

/Mamaträning, är som tur är oövervinnerligt tacksam för knodden i magen <3 Nu ska vi bara tänka på hälsan!