Då var det redan här. Det jag fasat för och det som är det absolut jobbigaste, svåraste och mest fruktansvärda i mitt yrke - när jag måste inse att samhället, världen och livet är något större än vad jag någonsin kan rå på.
När jag bara maktlös tvingas sitta på min stol och se på när någon annan far illa.
När jag inte har möjligheten att lova att "allting kommer att bli bra" - för att det inte är sant.
När jag inte kan räcka ut min hand för att ta emot den som försöker att nå min.
Att beskriva det som hopplöshet - känns futtigt i sammanhanget. Eller försöka förklara min ilska gentemot samhället - ger bara en ogreppbar bild.
Otillräcklig, det är känslan just nu.
Det som triggar mig då är att slå upp dagstidningen och se skiten som folk lägger sitt intresse på för dagen och det är stadsminister Reinfeldts separation. Skulle inte kunna bry mig mindre. Herregud, folk separerar varje dag! Vad gör deras separation så annorlunda???
Jag är vad vid att kunna hänvisa det jag inte förmår att hjälpa till med till någon annan som jag vet kan det. Men att sitta där och veta att det inte finns en enda jag kan hänvisa till. Inte en enda. Då är ordet ångest på sin plats. Och detta med råge. En del av mig vill resa sig upp och lämna rummet i hopp om att då inse att det inträffade aldrig hänt. En annan del vill bara lova att det kommer att lösa sig. Medan verkligheten vill någonting annat...och det är att tvinga mig stanna för att bara lyssna. Lyssna på ropet av hjälp. Förklara hur "ledsen JAG är" över situationen. Skit-replik. Eller förklara att jag "önskar det fanns något jag kunde göra". Ytterligare en skit-replik.
Det finns inga rätt. Och jag vet att det finns inga fel heller. Men lik förbannat är det fruktansvärt svårt.
Det finns ingen gång, som liknande denna, då jag längtar så mycket efter min familj. Jag vill bara åka hem och klamra mig fast vid barn och man för att bara tala om hur barnsligt tacksam jag är för att vara jag.
Slå ihop Aftonbladet och Expressen nu. Tänk er istället in i situationen och känslan av att kunna svara när någon främmande människa på gatan ber er beskriva vägen till biblioteket eller till närmsta bensinstation. Att kunna ge ett svar och en hjälp på vägen eller kanske åtminstone en hänvisning till någon annan som kan bättre. Njut av den känslan och tänk på vad det lilla gör mycket.
/Mamaträning, önskar sig en snällare dag imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar