När jag lägger Lillebror på kvällen i hans säng så ligger han bara där och tittar på mig med sina stora blå ögon. Han blinkar lite, ser sig om i sin lilla spjälis för att sen möta min blick igen. Jag stryker hans kind, pussar på honom och säger god natt och går sen därifrån.
Och det jag går till är ÅNGEST.
Jag tycker det är så fruktansvärt att han ska ligga där alldeles själv, vaken och titta i taket.
Ska det verkligen vara så? Har/gör era barn så???
Tittar jag in efter ett tag så ligger han fortfarande och tittar. Ibland tar det längre tid, ibland kortare. Sen sover han självklart. Men det är just det att jag går ifrån honom och låter honom ligga själv. Han accepterar det bara. Inga protester alls.
Jag frågar min man gång på gång om han inte tror att Lillebror känner sig ensam och övergiven där han ligger och han svarar varje gång att det tror han verkligen inte. Men jag är inte lika övertygad. Jag får samma ångest varje kväll.
Med Liten var det så att man inte kunde lägga ifrån sig henne någonstans, någon gång. För då skrek hon bara. Hon sov ALDRIG själv och än mindre somnade själv. Det skulle aldrig hände. Det har inte hänt än.
Och så kommer den här gossen som bara "finner sig" i vad hans mamma gör.
Nån som känner igen sig här eller????
/Mama, önskar hon kunde bära runt på sina barn 24/7, precis som aporna gör.
Jodå, jag känner igen mig... När vi fick Melvin tyckte jag det var hemskt när han skulle sova i sin egen säng och inte mellan oss i dubbelsängen. Jag trodde att han skulle tro att vi inte älskade honom längre... nu så här i efterhand kan jag tycka det är lite helknasigt faktiskt ;-) Melvin var en sån som man kunde lägga var som helst och han somnade... Signe nu däremot är helt tvärt om, vägrar somna själv utan ska antingen vaggas, äta sig till sömns eller somna i en rullande vagn, något JAG blir tokig av... Tror inte lillebror tar någon större skada av att ligga vaken i sin säng, så länge han är lugn och tillfreds så mår han ju bra, eller hur? Kram på er! Jenny
SvaraRadera