Sjukstugan!

Alltså, vad ÄR detta för tråkig blogg egentligen? Jag läser en hel del bloggar själv och det tråkigaste jag vet är när de inte uppdateras. Så ska man få några läsare får man allt ta hand om dem lite bättre än vad jag gör.
Så...jag ska bättra mig.

Jag undrar bara. Hur GÖR bloggare när de ligger sjuka? Med små barn som är sjuka? Så där sjuk så man nästintill tar sig till toaletten? Prioriterar man att blogga istället för att ta sig till toaletten då? Jag bara undrar.
Hur som helst. Vi har legat i magsjuka - igen. En MER fruktansvärt omgång än sist (dvs. för 2v sedan)  Men nu hoppas jag vi gjort vårt för en lååång tid framöver.

Som ni förstår har jag inte så mycket på träningsfronten att dela med mig utav. Heller inget vad gäller mat *ryser*
Men det är en helt annan sak jag skulle vilja skriva av mig om idag. En sak som jag tänkt på under tiden jag varit sjuk.

Avundsjuka? Dåligt självförtroende - självkänsla? "typiskt svenskt"? Kalla det vad ni vill. För jag vet inte själv vad problemet är. Men när man inte kan vara glad och glädjas för andras skull så tycker jag det är viktigt att lära sig det. Jag ska försöka undvika uttrycket "man" för detta gäller MIG. Jag kan absolut inte klandra någon eller dra några generella slutsatser. Utan detta har hänt och händer mig, nu.

Tankarna sattes i rullning när jag tänkte tillbaka på min förlossning. En snabb, komplikationsfri förlossning utan varken tid eller rum för annan smärtlindring än lustgas. Det fanns heller ingen anledning till annan bedövning då jag inte kände att jag behövde det. Jag kan göra det 1000 gånger till. Och jag tycker jag gjorde det fantastiskt bra. Precis som alla andra mammor gör när de föder sina barn.
När jag träffade barnmorskan efter förlossningen log hon mot mig och sa "din förlossning är en förlossning som andra mammor inte vill höra om. När du kommer berätta om din kommer de andra tycka att du inte fött barn". Och vet ni vad(?) Det är, förvånansvärt, många gånger jag upplevt det. Det trodde jag inte.
Eller när jag var gravid. Jag mådde övervägande bra men fick höra "vänta du bara". Jag tränade så länge som ett par månader innan förlossningen - för jag mådde bra. Men fick höra "vänta du bara".

Det blev senare dags för smakportionerna för min bebis. Jag gjorde all mat själv. Gärna ekologiskt. Min idé och självklarthet är att inte ge mitt barn socker - i den mån det går. Jag bakar, lagar mat, gör juicer osv osv. Men jag gör det inte ALLTID. Men övervägande. Jag får höra "det brukar vara så med första barnet sen har du inte tid" eller "det finns så mycket bra produkter att köpa färdigt idag".

Jag undrar bara. Tror folk i min omgivning att jag gör detta för att jävlas? För att verka bättre än andra? För att "sticka ut"? Jag tänker att; har jag någongång klandrat någon annan för att ge sina barn socker, burkmat eller färdiga pureer? Har jag någon gång sagt det? Nej, inte vad jag kan komma på.
Har jag sett ner på mammorna som legat på förlossningen i 48 timmar och kämpat med all smärtlindring som går att få och dessutom blivit hemskickade ett par vändor innan det? Nej, inte vad jag kan komma på.

Och vet ni vad. Jag skriver inte den här bloggen för att skryta om hur många gånger jag drar mitt träningskort i kortläsaren på gymmet. Eller hur redig jag är med maten. Jag sitter heller inte på de bästa knepen för viktnedgång - för då skulle jag vara smal själv.
Det här är mitt liv! Jag trivs med det jag gör och jag är stolt över att jag försöker göra mitt bästa. Och jag tycker det är roligt!
Men till er som skickat bittra mail om hur ni störs av det jag skriver. Jag kan kanske få er att må lite bättre genom att berätta att jag också ligger i soffan och äter godis. Bråkar med min man. Är en trött och tråkig mamma utan idéer som ger mitt barn en barnmatsburk till lunch. Har det stökigt hemma. Köper bröd i butiken. Listan kan bli lång. Men vet ni vad, jag gör det IBLAND. Inte jämt. Det är en enorm skillnad.

Så, kan vi skippa den där avundsjukan nu. Jag vill inte att det ska sticka i ögonen på andra. Det är inte min tanke.
Överens?

Till alla er andra vill jag tacka för fina och uppmuntrande kommentarer och mail. Jag är så himla glad över att så många besökt mig på så kort tid och jag hoppas jag kan utöka mina inlägg något ;)
En speciell hälsning vill jag skicka till min bästa barndomvän som gör ett hästjobb där hemma. HELT själv. Hon är mer än en kämpe...men inte när det gäller magsjuka - då är hon mer än vek ;)) Men jag klandrar henne inte. Hon har dragit ett tungt lass åt mig en gång i tiden. Till dig P <3 <3 <3

God Natt!