Hopplöst

För mig ligger dalar och toppar väldigt nära varandra. Det kan tippa över väldigt fort.

Just nu befinner jag mig i en dal. Jag kände det redan i morse. Och mycket riktigt så fortsätter det nedåt. Som kvicksand under mina fötter. Jag greppar det mest tänkbara att hålla fast vid med det är svårt att hitta något som orkar hålla emot.

Under dagen har det heller inte gjort det lättare med den ena käftsmällen efter den andra.

Hur mycket skit ska man behöva ta undrar jag? Men en sak är säker. Det ständigt återkommande och det som tär mest är att ju mer du ger ju mer vill andra ha. Ingen jävel stannar upp och tackar dig för någonting. Det är din egen uppgift att tacka dig själv - annars blir det inget med det.

Som sagt så är jag väldigt bitter just nu och borde därför hejda mig att skriva för mycket här.

Istället avslutar jag med ett annat beslut som togs idag. Och ett, för idag, jävligt lätt beslut att ta. Jag kan säga så mycket att jag nyss varit och postat vår nya framtid på postlådan!

/Mama, the bitter Kärring