När jag träffade min man tränade jag 1-2h/v - för att jag måste. Alltså, ett träningskort hos en känd cool kedja var viktigare än självaste träningen.
Mycket märkligt.
Som tur var träffade jag mannen i mitt liv som dessutom var/är träningsnarkoman. Han lärde mig först och främst att om jag skulle träna så lite som jag gjorde så kunde jag lika låta bli. Han kallade det jag höll på med för; självplågeri :)
På den vägen är det.
Idag är träning en del av vår vardag. Vår livsstil. Och jag skulle inte kunna vara utan den. DÅ skulle jag bli sjuk.
Det är himla kul och jag är glad att vi båda har det här som en självklarhet då jag vill överföra livsstilen på barnen. Önskar så att de ska bli intresserade. Blir de inte det vet de i alla fall vad som är bra och nyttigt att göra med kroppen.
Hur ser ni på träning? Någon ni plågar er igenom bara för att? Eller någon ni njuter av att det finns?
Hur tränar ni? För att gå ner i vikt? Träning under en viss period? Eller ingår det med självklarhet i er vardag?
Nyfiken!
/Mama, är så tacksam att mannen fick in mig på helt rätt spår
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar