När orden inte räcker till

Efter glada rop om shopping, vänskap, klackarna i taket och min barnfria dag ställdes verkligheten plötsligt på sin spets.

På en sekund gick jag från glad och upprymd till totalt knäckt i tårar med kraftigt ångestpåslag. Meddelandet dök upp sent igår kväll. Av ren reflex kastade jag telefonen i soffan, stormade ut i köket (för att inte väcka barnen) och där låta både ångest och tårar komma om vartannat. Huvudvärken slog till som ett kraftslag uppifrån och jag tyckte mig känna båda illamående och yrsel.

Meddelandet var ett dödsbesked. Egentligen ett väntat sådant. Men när kan man förbereda sig på något dyligt? Hoppet är det sista som sviker. Och i det här fallet kunde jag kunnat plocka fram hur mycket hopp som helst. Tror aldrig jag tog till mig den fakta att personen i frågan var chanslös det fasansfulla. Det som skulle leda hit. Det som bara hade en väg att erbjuda.

En ung och vacker mamma med två små barn och hela livet framför sig. En alldeles för ung mamma tvingas genomgå det fruktansvärda. Något som för mig är overkligt. Något som jag är för oerfaren, omogen eller enbart livrädd för att ta till mig. Det jag ber till Gud ALDRIG ska drabba mig och/eller mina nära.

Sjukdomen som äter upp oss inifrån. Den som är lynnig. Visar plötsligt frånvaro men som hastigt dyker upp igen och då på ställen där inga pengar i världen kan råda bot.

Mina tankar under gårdagskvällen/natten/dagen idag och som pågår ännu...finns självklart hos barnen, mannen, familjen och vännerna. Alla "varför" de måste ställa sig. Alla "om" och "men"...

Jag tänker på er. Jag tänker verkligen på er. Och jag ber till Gud att det ALDRIG ska drabba mig och/eller mina nära.

AMEN