Jag vill gråta. Skrika. Hjälpa. Lösa. Varför ska det lyckas vara så här orättvist. Vad är meningen. Samtidigt kan jag inte låta bli att bli än mer bunden till mina egna barn. Överbeskyddande. Tacksam. Löjligt tacksam.
Går upp mitt i nätterna bara för att pussa dem. Stryka baksidan av min hand mot deras mjuka orörda kind likt porslin.
Efter jag läst hans inlägg första gången klädde jag på mig och styrde mina steg mot förskolan. Tidigare än hon slutade. Väl där kommer min lilla flicka springande mot mig med utsträckta armar och ropar "nu kommer MIN mamma". Återigen sliter känslan tag i mitt bröst. Att inte få uppleva detta. Att inte veta att den här känslan existerar. Ångest igen.
Jag håller om min lilla flicka extra hårt. Håller. Stryker över hennes hår. Luktar. Försöker förstå att hon är min. Försöker förstå att jag fått det största uppdraget i livet - ett barn - två barn.
Hand i hand går vi hem. Idag lite tidigare. Tiden kommer aldrig igen. Ta tillvara på den. Uppskatta. Njut. Håll om lite extra ibland.
Till Kristian vill jag ge all styrka han kan behöva. Jag vill ge tillbaka honom livet. Alla upplevelser. Men istället får jag tacka honom för de varma orden. Inläggen som får mig att tänka efter både en och fler gånger. Inläggen som griper tag i mig och vill slita ut hjärtat ur kroppen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar