Tänk vad vi kvinnor ska behöva genomlida

Häromdagen begrundade jag mig själv framför spegeln. Det är inte Lady med stort L jag ser tittar tillbaka på mig precis. 

Två graviditeter senare och kroppen är verkligen inte den samma längre. Jag tänkte;

"Hur fan ska jag få allt på plats igen?"

Känns verkligen som en omöjlighet. A ska till B som ska till C men som idag vill till A(?) Ja, svårt att beskriva. Men ni Mamas där ute vet kanske vad jag svamlar om.

Skippa snacket om att "tänk på de 2 vackra barn som den här kroppen burit" eller "skulle du hellre vilja vara utan barnen och få tillbaka spänsten i kroppen".

Kom igen för faaan.

Klart jag inte önskar bort barnen. Men det här handlar inte om barnen - utan om mig! Om mig som kvinna - inte som morsa. För tro det eller ej men jag är mer än bara mamma. Jag har en person där bakom också.

Varför skulle just kvinnans kropp användas som produktionskanal till förökningen. Varför går det inte att välja vem av mannen ock kvinnan som ska bära barnet(?)

- Du, nu bar jag första barnet. Nu får du ta nästa.  

Det sa jag till min man när vi bestämde oss för barn nr 2.

Och tänk om det varit så lätt (då hade vi iof inte fått fler barn för jag tror min man dött på vägen)

Nej, istället ska jag som kvinna ta ställning till om jag vill montera ner min kropp i molekyler för att sen inse att det fattas en massa delar för att kunna återställa den igen. 

Den "smarte" säger;

"tänk på vad du får i gengäld"

Fuck off! säger jag.

Jag skulle vilja höra EN enda person som ser sig själv i spegeln och säger;

- Åh, va mina blå/lila bristningar är fina! Och för att inte tala om mina nya hängbröst som mest liknar taxöron. Det ska bli så härligt att få köpa sig en ny bikini till sommaren!!!

Inbilla mig inget skitsnack. 

Nej jag tycker det är orättvist vad kvinna faktiskt ska behöva utstå.

Sen ska det snacks jämställdhet. Ha! Kom tillbaka när det uppfunnits en möjlighet för mannen att bära och föda fram det. Till följd av MINST 6 mån helamning.