Låtsas som om inget hänt

I natt trodde jag att jag skulle bli galen. Orken var slut. Förståelsen var slut. Jag var tom hela jag. Fruktansvärt var det. Tillslut vet man inte var man ska ta vägen. Tårarna sprutade. Tröttheten som griper ett allt hårdare tag.

Lillebror var otröstlig. Missnöjd. Grinig. Skrek, skrek, skrek och åter skrek. Barnskrik måste väl ändå stå som första plats på "ljud som gör en galen"?

Det här var absolut sista gången jag lät honom sova hur länge han vill på kvällen. Från och med idag blir det väckning. Annars kommer jag att bli galen. Så alla experter där ute som kommer meddela att man inte ska väcka småbarn - GLÖM DET! För det kommer jag göra ändå!!! Kunde inte bry mig mindre gällande "riktlinjer", "regler"...kalla det vad du vill.

Idag är en dag åter i överlevandets anda. Det är TUR att mamma kommer och hjälper mig vid lunch. Annars vet jag inte hur jag skulle orkat.

Hade det varit normalt hade antagligen inte detta varit SÅ HÄR hemskt. Men jag är faktiskt sjuk. Ont i halsen, feber och förkyld. Plussa på trötthet. Toppa med barnskrik mellan 22-02.

Nej ett gnälligt inlägg blev detta och jäklar va gott det känns att få gnälla!

/Mama, tar sina två glada barn till frukostbordet. Ny dag, nya tag. Vi låtsas som om inget hänt!