Nattens krig

Ännu ett mysterium gällande det motsatta könet. Anledningen till att jag använder mig av formen plural är att jag hört fler i min omgivning som känner igen sig i det här.
Det gäller att gå upp med barnen på natten.

ATT.DET.SKA.VARA.SÅ.SVÅRT!

När min man jobbar skulle jag inte ens drömma om att han skulle behöva ta nätterna när jag i alla fall ska vara hemma. Nu hade jag en tid att passa imorse och skulle vara borta tidigt. Jag bad honom igår kväll att han skulle ta natten med barnen (om det skulle behövas) och visst skulle han göra det. Ända tills det var dags att kliva upp. Hans förklaring är att "han sover". Min anklagan är att han "gör det på lådsas". Inte fasen kan man sova så djupt när barnet skriker.

- JOOOO menar han...

- NEEEEJ menar jag.

Vet ni att det krävs mer utav mig att försöka väcka honom på natten än att själv kliva upp och ta hand om barnen. Han menar att "det bara är att väcka honom" - jag menar att "det är inte mitt jobb att behöva väcka dig".
Tar han barnen en natt så får han ta det ansvaret. Punkt. Får jag i alla fall inte chansen att sova för att det ska vara MITT ansvar att VÄCKA honom...så kan det lika gärna vara. Rätta mig om jag har fel.

Så igår när jag gick och la mig och hade bett honom om denna tjänsten kändes det riktigt lyxigt. Jag trodde jag skulle få sova en natt!
Imorse när jag vaknade trött som ett vrak och förbannad som få, insåg jag att detta kommer aldrig hända. Jag får ta den här biten själv. För hur jag än gör är det mitt ord mot hans. Vi kommer aldrig att komma någonstans. Vi kommer aldrig att enas i frågan.

Så nu mer räknar jag mig som ensamstående om nätterna.

/Mama, har aldrig- och kommer aldrig att förstå mig på det motsatta könet. Ju förr jag kan förlika mig med det ju bättre.